Västkobbens fiskeby var ett livligt ställe. Morgonen började tidigt; Fiskare sprang höger och vänster på bryggorna, affärerna öppnades upp, postmannen levererade visslande morgonposten och hovklapper hördes mot bryggorna. Gyllenåsarnas dal  låg längst bort från Valedale, druidernas hemmaplan, och var därför bästa platsen at börja på.

Jag hade varit här sedan igår, och hunnit utforska en mindre del av området. Fyren som låg ganska centralt i byn skulle kunna komma till användning, den ringlande kusten söder om byn behövde utforskas och vid den norra långbryggan låg på andra sidan ett stall. Det var där mitt uppdrag skulle ta sin början.

Jag såg till att jag hade med mig allt jag behövde innan jag lämnade mitt tillfälliga boende i den lilla fiskebyn. Sist jag varit här hade det varit betydligt mer tryckt stämning, nu var allt så muntert att det var en smula obehagligt.

Jag insåg snart att det var längre till stallet än det såg ut, men det tog mig knappa sju minuter att gå hela långbryggan fram. Väl där såg jag mig omkring misstänksamt. Några ryttare stod en bit bort med sina hästar och småpratade, en yngre kvinna höll en ridlektion i stallets paddock och ljudet av skratt från stranden hördes. Mål nummer ett var att hitta min medhjälpare, eller som vissa hade sagt; Min mörkerhäst.

Jag hade frågat Sabine, Mr Sands och till och med Katja hur jag skulle känna igen den. Katja hade inte varit mycket till hjälp. ”Det vet du,” hade varit hennes enda svar. Sabine hade inte heller hjälpt till mycket. Hon hade sagt att hästen skulle matcha mig. Antar att både hon och Khan hade funnit varandra genom at dela förstaplatsen på listan för universums mest korkade individer.

Den enda jag faktiskt verkligen lyssnat på var Sangordah. ”Druiderna brukar säga att soulridern och dess häst är två delar av samma varelse. De är två halvor som bildar en hel. Man kan väl säga att en mörkerryttare och en mörkerhäst funkar likadant. Den du måste leta efter är dig själv.”

Jag kunde inte riktigt se mig själv stå inlåst i en trälåda och äta havre, men jag hade i ärlighetens namn inte många andra ställen att leta på. Så jag tassade mig försiktigt in i stallet och sneglade över boxkanten där den första hästen stod. En ljust fuxfärgad häst med vit man och svans stod försiktigt och dåsade i ena hörnet. Jag gick vidare till nästa box, där en ljus häst med svarta ben och strumpor kollade nyfiket på mig, även denna hade vit man. ’Det här är mer komplicerat än jag trodde’ tänkte jag och suckade, innan jag fortsatte till den tredje boxen. Först såg jag ingenting, men så hörde jag halmen prassla och kikade ner. I halmen låg en brun häst med mörkare brun man och vit bläs. Den glodde på mig som för att säga ’Du förstörde min skönhetssömn!’

Jag grimaserade, men tittade sedan lite nogrannare på hästen. Den hade mörka ögon, och mungiporna var sådär smått nerdragna som på Katjas och Sabines hästar. Jag hade alltid tyckt att det fick dem att se väldigt missnöjda ut.

En intensiv stirr-tävling började, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte riktigt läsa de mörka ögonen.

En hand på min axel fick mig nästan att hoppa ur skinnet. Hästen i boxen slängde sig bakåt vid mina hastiga rörelser och jag skulle precis anfalla min motståndare när jag insåg att det bara var stallskötaren.  Snabbt rätade jag på mig och gav henne en sur men lättad blick.

”Förlåt om jag skrämde dig,” började kvinnan. ”Jag heter Carin, och är stallchef här på Gyllenbladet.”

”Jag heter Jane,” svarade jag och sneglade på hästen i boxen igen. Den glodde misstänksamt på mig.

”Jag visste inte att vi hade några hästspekulanter här idag, det var därför jag blev så förvånad när jag såg dig gå in här i försäljningsstallet,” sa Carin och log.

Plötsligt fick jag en snilleblixt, och log falskt tillbaka.”Du sa att detta var ett försäljningsstall, då antar jag att hästen här också är tillsalu?”

30 minuter senare var vi ute i paddocken. Hästen stod stilla och verkade halvsova under mig, trots att Carin sagt att han kunde vara ’busig’ ibland, en ’avkastarkung’. Personligen hade jag kunnat döpa om honom till John Blund, för enda sedan vi ställt upp på banan hade han inte ens viftat på örat.

Men döpa om sin mörkerhäst kanske inte var någon bra idé? Magin kanske dämpades då? Fast nu när jag tänkte efter. Soulriderhästarna och mörkerhästarna brukade heta något speciellt. Starshine, Meteor, Concorde, Tin-Can, Kahn, Stalker, och... Boris. Nej snälla.

Utan att tänka mig för skänklade jag lite sådär halvbryskt på Boris, och var inte alls beredd när den stillastående stenen helt plötsligt förvandlades till en raket. Jag var en duktig ryttare, men oförberedd som jag var flög jag rakt av och landade med en duns i paddockens sand. Jag slöt ögonen och höll in min irritation, innan jag långsamt reste mig upp. Carin hade fångat Boris, som nu återigen släpade benen efter sig och såg ut som världens lataste ridskolepålle.

Okay, Boris var INTE hästen jag letade efter. Det kände jag klart och tydligt.

Fortsättning följer...

Som jag sa: Tråkig del, men den behövs för att binda samman del 1 & 3n. c: