God jul!

Det enda som hördes var det dova ljudet av hovar som steg för steg rev upp den nyfallna snön. Mörkret hade för länge sedan fallit över de snötäckta hedarna, och kylan hade gripit sitt hårda grepp om natten. Långt där uppe i skyn kunde jag se månen omgiven av alla himlens stjärnor, eller var det snöflingor? Jag var inte säker. Hästen under mig reste plötsligt huvudet och spetsade öronen, och jag förstod direkt vad det varit som fångat hans uppmärksamhet. Uppmanande lättade jag på tyglarna och skänklade svagt på honom, och utan att tveka började han gå i riktning mot vårt gemensamma mål. Jag huttrade till och lirkade in händerna under den tjocka manen som var full av snöflingor, att ta ett par extra vantar hade kanske inte varit en så dum idé ändå.
Vid foten av kullen släppte jag helt på tyglarna och lät min trogne följeslagare själv hitta den bästa vägen upp. Under snön kunde isfläckar eller leriga partier gömma sig, men jag visste att Magic skulle finna ett säkert sätt att ta sig upp. När vi kommit upp på kullens krön möttes vi av ett svagt, rosa sken. Jag undrade tyst för mig själv om det inte var så att de pandoriska ristningarna lyste ovanligt starkt just inatt, och strök funderande Magic över halsen. Han skrittade fram ytterligare ett par steg innan han gav ifrån sig en gäl gnäggning som tycktes eka ut i vinternatten. Med ett léende på läpparna lät jag blicken glida mot horisonten där mörkblå, stjärnklädd himmel möttes av bäcksvart, oändligt hav. "Jag vet, killen, visst är det vackert?" mumlade jag. Detta var Jorvik i all sin vinterglans, detta var vårat hem. Detta var den ö som vi skulle beskydda mot allt, må det så vara pengahungriga miljöbovar eller monstergeneraler från yttre rymden.
Jag böjde mig framåt och lade armarna om Magics hals. Han vred öronen bakåt och vände lite på huvudet för att kolla på mig, och i hans mörka ögon såg jag samma känsla som jag kände hos mig själv. Egentligen var det kanske inte så konstigt, våra själar var ju oförklarligt sammanlänkade trots allt. En mjuk frustning från valacken bildade ett rökmoln i den kalla luften, och jag förstod direkt vad han ville säga. "God jul på dig med, älskade vän." viskade jag tillbaka och kramade om hans varma hals.
 
God jul alla fina bloggläsare! ♥
 

Under himlens alla stjärnor

Fick en kommentar på det senaste kapitlet av under himlens alla stjärnor där det frågades om när nästa del kommer ut. Kapitel 2 skrevs sent på natten och under tispress, och jag tytcker personligen inte att det blev bra alls. Därför har jag bestämt mig för att skriva om kapitel 2, innan jag lägger ut kapitel 3! :3
 
Tycker ni att det låter bra, eller ska jag låta bli att skriva om och lägga upp kap 3?
 

Under himlens alla stjärnor, del 2

Okay alla, sorry för att den är så försenad! Har bara haft dålig inspiration. Vill dessutom varna för att detta är mer av en typ lite småtråkig del för att koppla ihop första och tredje delen, men enjoy! c:
 
 
Del 2 - Ankomsten

Västkobbens fiskeby var ett livligt ställe. Morgonen började tidigt; Fiskare sprang höger och vänster på bryggorna, affärerna öppnades upp, postmannen levererade visslande morgonposten och hovklapper hördes mot bryggorna. Gyllenåsarnas dal  låg längst bort från Valedale, druidernas hemmaplan, och var därför bästa platsen at börja på.

 

Jag hade varit här sedan igår, och hunnit utforska en mindre del av området. Fyren som låg ganska centralt i byn skulle kunna komma till användning, den ringlande kusten söder om byn behövde utforskas och vid den norra långbryggan låg på andra sidan ett stall. Det var där mitt uppdrag skulle ta sin början.

 

Jag såg till att jag hade med mig allt jag behövde innan jag lämnade mitt tillfälliga boende i den lilla fiskebyn. Sist jag varit här hade det varit betydligt mer tryckt stämning, nu var allt så muntert att det var en smula obehagligt.

Jag insåg snart att det var längre till stallet än det såg ut, men det tog mig knappa sju minuter att gå hela långbryggan fram. Väl där såg jag mig omkring misstänksamt. Några ryttare stod en bit bort med sina hästar och småpratade, en yngre kvinna höll en ridlektion i stallets paddock och ljudet av skratt från stranden hördes. Mål nummer ett var att hitta min medhjälpare, eller som vissa hade sagt; Min mörkerhäst.

 

Jag hade frågat Sabine, Mr Sands och till och med Katja hur jag skulle känna igen den. Katja hade inte varit mycket till hjälp. ”Det vet du,” hade varit hennes enda svar. Sabine hade inte heller hjälpt till mycket. Hon hade sagt att hästen skulle matcha mig. Antar att både hon och Khan hade funnit varandra genom at dela förstaplatsen på listan för universums mest korkade individer.

 

Den enda jag faktiskt verkligen lyssnat på var Sangordah. ”Druiderna brukar säga att soulridern och dess häst är två delar av samma varelse. De är två halvor som bildar en hel. Man kan väl säga att en mörkerryttare och en mörkerhäst funkar likadant. Den du måste leta efter är dig själv.”

 

Jag kunde inte riktigt se mig själv stå inlåst i en trälåda och äta havre, men jag hade i ärlighetens namn inte många andra ställen att leta på. Så jag tassade mig försiktigt in i stallet och sneglade över boxkanten där den första hästen stod. En ljust fuxfärgad häst med vit man och svans stod försiktigt och dåsade i ena hörnet. Jag gick vidare till nästa box, där en ljus häst med svarta ben och strumpor kollade nyfiket på mig, även denna hade vit man. ’Det här är mer komplicerat än jag trodde’ tänkte jag och suckade, innan jag fortsatte till den tredje boxen. Först såg jag ingenting, men så hörde jag halmen prassla och kikade ner. I halmen låg en brun häst med mörkare brun man och vit bläs. Den glodde på mig som för att säga ’Du förstörde min skönhetssömn!’

 

Jag grimaserade, men tittade sedan lite nogrannare på hästen. Den hade mörka ögon, och mungiporna var sådär smått nerdragna som på Katjas och Sabines hästar. Jag hade alltid tyckt att det fick dem att se väldigt missnöjda ut.

 

En intensiv stirr-tävling började, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte riktigt läsa de mörka ögonen.

 

En hand på min axel fick mig nästan att hoppa ur skinnet. Hästen i boxen slängde sig bakåt vid mina hastiga rörelser och jag skulle precis anfalla min motståndare när jag insåg att det bara var stallskötaren.  Snabbt rätade jag på mig och gav henne en sur men lättad blick.

”Förlåt om jag skrämde dig,” började kvinnan. ”Jag heter Carin, och är stallchef här på Gyllenbladet.”

”Jag heter Jane,” svarade jag och sneglade på hästen i boxen igen. Den glodde misstänksamt på mig.

”Jag visste inte att vi hade några hästspekulanter här idag, det var därför jag blev så förvånad när jag såg dig gå in här i försäljningsstallet,” sa Carin och log.

Plötsligt fick jag en snilleblixt, och log falskt tillbaka.”Du sa att detta var ett försäljningsstall, då antar jag att hästen här också är tillsalu?”

 

 

30 minuter senare var vi ute i paddocken. Hästen stod stilla och verkade halvsova under mig, trots att Carin sagt att han kunde vara ’busig’ ibland, en ’avkastarkung’. Personligen hade jag kunnat döpa om honom till John Blund, för enda sedan vi ställt upp på banan hade han inte ens viftat på örat.

 

Men döpa om sin mörkerhäst kanske inte var någon bra idé? Magin kanske dämpades då? Fast nu när jag tänkte efter. Soulriderhästarna och mörkerhästarna brukade heta något speciellt. Starshine, Meteor, Concorde, Tin-Can, Kahn, Stalker, och... Boris. Nej snälla.

 

Utan att tänka mig för skänklade jag lite sådär halvbryskt på Boris, och var inte alls beredd när den stillastående stenen helt plötsligt förvandlades till en raket. Jag var en duktig ryttare, men oförberedd som jag var flög jag rakt av och landade med en duns i paddockens sand. Jag slöt ögonen och höll in min irritation, innan jag långsamt reste mig upp. Carin hade fångat Boris, som nu återigen släpade benen efter sig och såg ut som världens lataste ridskolepålle.

Okay, Boris var INTE hästen jag letade efter. Det kände jag klart och tydligt.

 

Fortsättning följer...

Som jag sa: Tråkig del, men den behövs för att binda samman del 1 & 3n. c:


Under himlens alla stjärnor, del 1

OBS! Innan du läser!
I stort sett alla karaktärer i den här storyn är antingen från Starstable eller från Starshine Legacy (som är spelen om vad som hände INNAN Starstable storyn). Vissa saker kan vara svåra att förstå i början, men det kommer att klarna om ni fortsätter att läsa! :) Anledningen till att texten är indelad i små stycken är för att jag tror att det blir enklare att läsa, då texten inte är som en stor klump. x)
Här nedanför är en bild på Mr Sands (som de flesta känner till väl) och de 3 officiella mörkerryttarna.
Trevlig läsning! :)
 
 

Del 1.

De var som förvirrade små djur där de irrade runt, förblindade av sin egen inkompetens. Deras frustrerade utrop hördes lång väg, trots att vinden och vågorna slog mot plattformen.

 

Jag sneglade på mitt armbandsur, klockan var halv elva. Jessica och Sabine var 30 minuter försenade till mötet. Mr Sands, eller Sangordha som var hans rätta namn, hade blivit tokilsken – om mötet faktiskt hade existerat.

 

Jag lutade mig mot räcket framför mig och vände blicken ut över havet. Någonstans där ute i mörkret låg Jorvik, en patetisk halvö med ännu mer patetiska invånare. Det var länge sedan jag senast satt min fot på ön, jag hade varit nere i skeppet alldeles för länge. Och allt det på grund av oförsiktighet och okunskap, men det skulle inte hända igen.

 

Ett högljutt gormande  fick mig återigen att snegla ned på plattformens nedre plan. Sabine verkade ha fått ett vredesutbrott och tog ut det på de stackars grönklädda vakterna som stillsamt försökte förklara att rum Y-78 inte fanns på plattformen, och att hon måste ha läst fel. Egentligen kunde man inte klandra henne, hon hade aldrig varit den smartaste mörkerryttaren trots allt.

 

En dörr på det nedre planet öppnades och Jessica kom springande. Vakterna pustade ut och tog chansen att skynda sig förbi Jessica och in igenom dörren, de uppskattade tydligen inte att vara guider åt Sabine.

 

”Det finns inget rum som heter ’Y-78’!” ropade Jessica åt Sabine, som såg ut att explodera vilken sekund som helst.

 

”Grattis!” ropade jag och klappade tafatt händerna. ”Tog det er verkligen så lång tid att inse att det lägsta planet man kan komma till är ’E’ och att plan ’Y’ hade varit halvvägs ned till Garnok?”

 

De båda såg ut att koka av ilska, så jag hånlog och fortsatte, ”Och dessutom, om vi hade haft rum upp till 78 hade vi nog haft en bra mycket bredare bas, men det tänkte väl inte ni på?”

 

Jag var helt säker på att ett krig, inte bara verbalt, hade brutit ut om inte Mr Sands i samma stund klivit ut genom dörren på plan E.

 

”Vad i Garnoks namn står ni och skriker om här ute klockan halv elva på kvällen?” Frågade han bryskt.

 

”Jo, det var så här..” började Jessica och berättade hur hon och Sabine fått ett falskt meddelande av mig om en icke-existerande sammankallning i ett icke-existerande rum. Bravo Jessica, du fick den delen rätt.

 

Garnoks förstegeneral såg först ut som att han ville drämma huvudet i närmaste vägg, men han nöjde sig till slut med sin egen hand. ”Var bara tysta i fortsättningen,” muttrade han innan han drog sig tillbaka in mot basen. Jag hann uppfatta ett par svordomar och skällsord på pandoriska, bland annat ’dumma, inkompetenta åsnor’.

 

Sabine och Jessica slängde hotfulla blickar mot mig innan de följde efter generalen, och återigen stod jag ensam kvar. Jag blundade och suckade djupt. Men plötsligt fick jag en kall känsla innombords.

 

”Har du kul, Jane?”

 

Jag ryckte till, trots att jag direkt visste vem det var. Jag öppnade ena ögat och sneglade åt höger, och mycket riktigt. Där stod Katja, i all sin glans.

 

Katja var ljuset själv. Alltid vitklädd, med vitt hår och ljusa ögon som lös av något som ingen riktigt förstod sig på. Men hon var också definitionen av begreppet ’Skenet kan bedra’.  Och det var bland annat det som gjorde henne så farlig.

 

”Vad angår det dig?” frågade jag och vände huvudet bort. Katja var den sista jag ville prata med just nu.

 

”Åh jag kom bara hit för att önska dig lycka till inför imorgon,” svarade hon och log. Jag skrattade kort och humorlöst, för jag visste att hon inte menade det.

 

”Du tror att jag inte menar det.” Sa den vitklädda mörkerryttaren, som att hon läst mina tankar. Det var ett konstaterande, inte en fråga. Jag vände på huvudet för att se på henne, men önskade i samma sekund att jag låtit bli. Hennes leende fick mig nästan att tro på henne. Det var varmt och inbjudande, och jag kände hur mina mungipor ville le tillbaka. Jag vände snabbt huvudet igen och fokuserade blicken på en stjärna uppe på den mörka himlen.

 

Jag hatade Katja. Jag hatade henne och jag hatade hennes dumma kraft.

 

Överraskande nog hörde jag Katja vända sig om och börja gå. Hon kände väl inte för att terra mig idag.  ”Nåja, om vi inte ses innan du reser så hoppas jag att ditt uppdrag blir lyckat,” var hennes sista ord innan jag återigen var ensam i mörkret.

 

Jag vågade äntligen flytta blicken från himlen och såg mig omkring. Hon hade försvunnit lika ljudlöst och spårlöst som hon kommit.

 

Med en sista blick upp mot stjärnhimlen begav jag mig in i basen igen. Jag behövde spara all min energi inför imorgon.  För imorgon skulle det börja, det som jag väntat på i över hundra år.

 

Fortsättning följer.

 


RSS 2.0