Del 1.

De var som förvirrade små djur där de irrade runt, förblindade av sin egen inkompetens. Deras frustrerade utrop hördes lång väg, trots att vinden och vågorna slog mot plattformen.

Jag sneglade på mitt armbandsur, klockan var halv elva. Jessica och Sabine var 30 minuter försenade till mötet. Mr Sands, eller Sangordha som var hans rätta namn, hade blivit tokilsken – om mötet faktiskt hade existerat.

Jag lutade mig mot räcket framför mig och vände blicken ut över havet. Någonstans där ute i mörkret låg Jorvik, en patetisk halvö med ännu mer patetiska invånare. Det var länge sedan jag senast satt min fot på ön, jag hade varit nere i skeppet alldeles för länge. Och allt det på grund av oförsiktighet och okunskap, men det skulle inte hända igen.

Ett högljutt gormande  fick mig återigen att snegla ned på plattformens nedre plan. Sabine verkade ha fått ett vredesutbrott och tog ut det på de stackars grönklädda vakterna som stillsamt försökte förklara att rum Y-78 inte fanns på plattformen, och att hon måste ha läst fel. Egentligen kunde man inte klandra henne, hon hade aldrig varit den smartaste mörkerryttaren trots allt.

En dörr på det nedre planet öppnades och Jessica kom springande. Vakterna pustade ut och tog chansen att skynda sig förbi Jessica och in igenom dörren, de uppskattade tydligen inte att vara guider åt Sabine.

”Det finns inget rum som heter ’Y-78’!” ropade Jessica åt Sabine, som såg ut att explodera vilken sekund som helst.

”Grattis!” ropade jag och klappade tafatt händerna. ”Tog det er verkligen så lång tid att inse att det lägsta planet man kan komma till är ’E’ och att plan ’Y’ hade varit halvvägs ned till Garnok?”

De båda såg ut att koka av ilska, så jag hånlog och fortsatte, ”Och dessutom, om vi hade haft rum upp till 78 hade vi nog haft en bra mycket bredare bas, men det tänkte väl inte ni på?”

Jag var helt säker på att ett krig, inte bara verbalt, hade brutit ut om inte Mr Sands i samma stund klivit ut genom dörren på plan E.

”Vad i Garnoks namn står ni och skriker om här ute klockan halv elva på kvällen?” Frågade han bryskt.

”Jo, det var så här..” började Jessica och berättade hur hon och Sabine fått ett falskt meddelande av mig om en icke-existerande sammankallning i ett icke-existerande rum. Bravo Jessica, du fick den delen rätt.

Garnoks förstegeneral såg först ut som att han ville drämma huvudet i närmaste vägg, men han nöjde sig till slut med sin egen hand. ”Var bara tysta i fortsättningen,” muttrade han innan han drog sig tillbaka in mot basen. Jag hann uppfatta ett par svordomar och skällsord på pandoriska, bland annat ’dumma, inkompetenta åsnor’.

Sabine och Jessica slängde hotfulla blickar mot mig innan de följde efter generalen, och återigen stod jag ensam kvar. Jag blundade och suckade djupt. Men plötsligt fick jag en kall känsla innombords.

”Har du kul, Jane?”

Jag ryckte till, trots att jag direkt visste vem det var. Jag öppnade ena ögat och sneglade åt höger, och mycket riktigt. Där stod Katja, i all sin glans.

Katja var ljuset själv. Alltid vitklädd, med vitt hår och ljusa ögon som lös av något som ingen riktigt förstod sig på. Men hon var också definitionen av begreppet ’Skenet kan bedra’.  Och det var bland annat det som gjorde henne så farlig.

”Vad angår det dig?” frågade jag och vände huvudet bort. Katja var den sista jag ville prata med just nu.

”Åh jag kom bara hit för att önska dig lycka till inför imorgon,” svarade hon och log. Jag skrattade kort och humorlöst, för jag visste att hon inte menade det.

”Du tror att jag inte menar det.” Sa den vitklädda mörkerryttaren, som att hon läst mina tankar. Det var ett konstaterande, inte en fråga. Jag vände på huvudet för att se på henne, men önskade i samma sekund att jag låtit bli. Hennes leende fick mig nästan att tro på henne. Det var varmt och inbjudande, och jag kände hur mina mungipor ville le tillbaka. Jag vände snabbt huvudet igen och fokuserade blicken på en stjärna uppe på den mörka himlen.

Jag hatade Katja. Jag hatade henne och jag hatade hennes dumma kraft.

Överraskande nog hörde jag Katja vända sig om och börja gå. Hon kände väl inte för att terra mig idag.  ”Nåja, om vi inte ses innan du reser så hoppas jag att ditt uppdrag blir lyckat,” var hennes sista ord innan jag återigen var ensam i mörkret.

Jag vågade äntligen flytta blicken från himlen och såg mig omkring. Hon hade försvunnit lika ljudlöst och spårlöst som hon kommit.

Med en sista blick upp mot stjärnhimlen begav jag mig in i basen igen. Jag behövde spara all min energi inför imorgon.  För imorgon skulle det börja, det som jag väntat på i över hundra år.

Fortsättning följer.